arg kan jag stå ut med men besvikelse är en pina

vem kämpar för att gå ner fem kilo på en månad för att sedan hetsa upp samma kilon plus några till på en och en halv vecka? vem gör så? är det ens fysiskt möjligt? jodå. att jag aldrig kan komma att få slappna av i (för mig) utsatta miljöer. en gång bulimiker = för alltid ett oerhört ansträngt förhållande till mat och dess släktingar. jag kan vara arg på mig, det är jag också, men framför allt så är jag så besviken. och självbesvikelse är kanske den absolut värsta känslan. även om jag är van vid den - eller att känna den - så gör det aldrig mindre ont, hålet blir aldrig mindre svart och jag blir aldrig mindre trött på mig själv.

jag vill så sluta kriga mot mig själv och min kropp. jag försöker intala (övertala) mig själv att sluta fred, och det går bra - det vill säga när jag har varit duktig och gått ner något kilo. det går bra för en kort stund. sedan är jag tillbaka i ett äckel över mig själv - över min kropp, mitt ansikte, mitt hår och min icke-existerande karaktär.

jag vill så sluta ha utseende som det viktigaste i min person. jag är ingen jäkla modell, jag är helt jäkla plain-jane. men ändå. eller kanske just därför. jag har svårt att ta in att någon skulle tycka om mig för mig. inte för att någon tycker om mig för att jag skulle vara så snygg, det är inte det jag menar, men jag förstår inte vad jag gör för att mina vänner tycker om mig. jag tycker inte att jag ställer upp lika mycket som andra, är lika rolig eller ger lika bra råd. men jag vet ju att de finns där, de som tycker om mig för mig. som tycker att jag duger, trots mina pluskilon. och jag måste bara lära mig att se vad de ser. och försöka sluta känna mig som den fula, tjocka kompisen. den där ankungen som inte passar in någonstans. jag vill inte vara den personen.